Den pågående strejken vid SAS har aktualiserat frågan hur företagen tänker lösa sina behov av flygtransporter i en framtid. Redan idag använder de största företagen egna flygplan. Men strejken har medfört att även mindre företag börjar räkna på att skaffa egna flygplan för att inte riskera att få sina affärskontakter störda av strejker. Med egna flygplan kan man också lägga upp resorna med egna tidtabeller och flyga direkt, utan omstigning, till önskade destinationer.
Utvecklingen går alltså i den riktning som jag pekade på i min första blogg angående Barkarbyfältets unika ställning:
”Allmänflygets kommande moderna lätta flygplanen – det s.k. lätta affärsflyget - kräver hårdgjorda banor och kommer att flygas av mindre flygbolag eller flygklubbar på kommersiell basis. Den typ av miljöflygplats, som Barkarby skulle kunna bli, är på frammarsch i USA och utnyttjas alltmer av det lätta affärsflyget.”
I detta sammanhang vill jag erinra om de gamla planerna på en "Knutpunkt Norr". Det var tal om en knutpunkt för vägar, nya järnvägar, spårväg, tunnelbana och som preliminärt skulle förläggas till Häggvik.
Om Järfälla enligt sin översiktsplan skulle lyckas övertala Banverket att flytta Barkarby järnvägsstation – inte till Eskilstuna utan en bit norrut – och SL att bygga ut tunnelbanan till Barkarby, skulle de kunna kombineras med en terminalbyggnad för lättare affärsflyg.
I stället för att se flyg som en belastning blir Barkarbyfältet med en "Knutpunkt Norr" en unik resurs. En resurs som kan utvecklas till en bas för ett flyg med ny teknik både vad gäller miljö och navigation.
Med detta har Järfälla en unik möjlighet att bli en föregångskommun till stor fördel för både kommunen och dess företagare samt flyget!
måndag 28 maj 2007
onsdag 23 maj 2007
En klenod på Barkarby
EAA:s flygchef Erling Carlsson i sin Vary-Eze
Ute på Barkarbyfältet finns en verklig klenod. I varje fall med flygarmått mätt. EAA
EAA Sverige bildades 1964 och skiljer sig från den amerikanska moderorganisation genom att EAA Sverige inte bara fungerar som en medlemsorganisation utan också är en sorts myndighet. Myndighet i den meningen att Luftfartsverket har delegerat till EAA Sverige att utöva tillsyn över hembyggverksamheten i form av byggtillstånd, kontroll av hur bygget framskrider, utfärda flygutprovningstillstånd samt till sist ge flygtillstånd och därefter fortlöpande besiktiga flygplanen.
Denna ”myndighetsutövning” innebär att EAA Sverige har en unik teknisk kompetens inom sitt område. En kompetens som Järfälla går miste om i det fall man lägger ner flygverksamheten på Barkarby.
En kompetens som också skulle kunna ytterligare förädlas om den fick gifta ihop sig med det Flygcentrum som jag tidigare beskrivit. Järfälla har här en enastående möjlighet att skriva ett nytt lysande kapitel i flygets historia.
EAA Sverige har också ett unikt arkiv med alla de handlingar som berör samtliga flygplan inom EAA:s område. Handlingarna har överförts från Luftfartsverket och förvaras i ett brandsäkert arkiv. För en flygnörd är det en ren guldgruva att botanisera i.
Antalet medlemmar idag är c:a 1800. C:a 300 byggen pågår runt om i landet och lika många hembyggda flygmaskiner är luftvärdiga och flygs av sina ägare.Alltifrån enkla ultralätta konstruktioner till avancerade högfartsflygplan fördelade på ett 100-tal olika typer flygs idag eller är i olika stadier av färdigställande. Materialet i flygplanen är trä/duk, plastkomposit, aluminium eller stålrör. De byggs från enbart ritning/byggbeskrivning eller ifrån väl förarbetade materialsatser. Kostnaden varierar från under 75000:- till över 750000:- för de mest komplicerade flygplanen. De är försedda med motorer från 50-60hk till 250-300hk.
EAA:s flygplan kan kännas igen med hjälp av registreringsbokstäverna: SE-X++ (t ex SE-XEC, Erling Carlssons Vary-Eze på bilden).
Med flygarhälsning
Ulf Björkman
Ordf F8 Kamratförening
söndag 13 maj 2007
Vad vet kommunalpolitiker om flyg?
Häromdan fick ett flygtokigt barnbarn en provlektion i flygning hos Barkarby flygklubb. Medan telningen fick sitt luftdop av Hans Jörnén, bjöd flygklubbens ordförande, Bosse Danielsson på kaffe i klubbens enkla med trevliga flygcafé. Vårt samtal rörde sig naturligtvis om flygklubbens och Barkarbyfältets framtid. Uppsägningen per den 31 december 2008 tornar upp sig som ett svårt och svart hot.
Uppsägningen berör inte bara flygklubben utan också de företag som finns på klubbens område. Ett säljer flygplan, ett annat flygplansdelar av alla de slag med en marknad i hela Europa. Inte mindre än tre flygskolor bedriver sin verksamhet där. Där finns också en klenod i EAA, den världsomspännande organisationen för hembyggda flygplan, som bara i Sverige har 1800 medlemmar. Och Kalle, som ägnats en artikel i en lokaltidning, driver sitt trivsamma café där vi sitter och pratar.
Jag frågar om någon politiker varit på besök för att se och lära. Bosse svarar lite kryptiskt och jag får intrycket att besöken skett frivilligt under pistolhot – som det skämtsamt brukar heta.
Det får mig att minnas den allra första början på min egen ”karriär” som fritidspolitiker. Jag hade fått förtroendet att vara suppleant i tekniska nämnden. Vid det första sammanträdet för mandatperioden skulle man bl a behandla klagomål på tiden för ”grön gubbe” vid ett övergångsställe på E18. Man ansåg tiden vara för kort för att pensionärer och mammor med små barn säkert skulle hinna ta sig över vägen, som var starkt trafikerad.
Försedd med tidtagarur for jag upp till den aktuella platsen. Jag tog alla upptänkliga tider, promenerade över E18 med olika hastigheter och gjorde en tjusig sammanställning. Det stod fullt klart att de klagande hade rätt.
Vid sammanträdet yrkade ordf (s) på att klagomålen skulle lämnas utan avseende. Hon blev klart störd när den nye suppleanten begärde ordet och redogjorde för sina vetenskapliga rön. Men nämnden gick på min linje. Det som då och fortfarande förvånade mig mest, var att ingen, inte ens någon tjänsteman, hade varit ute och kollat vid den aktuella platsen. Det gick mig djupt till sinnes och under min fortsatta politiska ”karriär” var jag noga med att där det var möjligt försöka sätta mig in i minsta detalj rörande ärenden på ”mitt” bord. Ofta kan just detaljer vara avgörande. Men tyvärr har jag upplevt att nämndledamöter glatt deltar i beslut utan att ens en gång ha öppnat kuvertet med handlingarna…
Så är det naturligtvis inte beträffande Barkarbyfältet. Men skulle någon till äventyrs ha missat att besöka flygklubben, ges nu under våren två bra tillfällen.
Det första kommer 1-3 juni då EAA Sverige arrangerar ett s k FlyIn. Detta FlyIn är numera en institution dit hembyggarna, flygintresserade i allmänhet och piloter från hela landet och våra grannländer i Europa söker sig för att träffas, njuta av varandras skapelser och få inspiration till egna byggen och modifieringar.
Nästa tillfälle är 9-10 juni.då de s k Skaladagarna går av stapeln. Det är fråga om modellhobbydagar på Barkarby med olika former av modellflygtävlingar samt ett stort utbud av hobbyhandlare.
Uppsägningen berör inte bara flygklubben utan också de företag som finns på klubbens område. Ett säljer flygplan, ett annat flygplansdelar av alla de slag med en marknad i hela Europa. Inte mindre än tre flygskolor bedriver sin verksamhet där. Där finns också en klenod i EAA, den världsomspännande organisationen för hembyggda flygplan, som bara i Sverige har 1800 medlemmar. Och Kalle, som ägnats en artikel i en lokaltidning, driver sitt trivsamma café där vi sitter och pratar.
Jag frågar om någon politiker varit på besök för att se och lära. Bosse svarar lite kryptiskt och jag får intrycket att besöken skett frivilligt under pistolhot – som det skämtsamt brukar heta.
Det får mig att minnas den allra första början på min egen ”karriär” som fritidspolitiker. Jag hade fått förtroendet att vara suppleant i tekniska nämnden. Vid det första sammanträdet för mandatperioden skulle man bl a behandla klagomål på tiden för ”grön gubbe” vid ett övergångsställe på E18. Man ansåg tiden vara för kort för att pensionärer och mammor med små barn säkert skulle hinna ta sig över vägen, som var starkt trafikerad.
Försedd med tidtagarur for jag upp till den aktuella platsen. Jag tog alla upptänkliga tider, promenerade över E18 med olika hastigheter och gjorde en tjusig sammanställning. Det stod fullt klart att de klagande hade rätt.
Vid sammanträdet yrkade ordf (s) på att klagomålen skulle lämnas utan avseende. Hon blev klart störd när den nye suppleanten begärde ordet och redogjorde för sina vetenskapliga rön. Men nämnden gick på min linje. Det som då och fortfarande förvånade mig mest, var att ingen, inte ens någon tjänsteman, hade varit ute och kollat vid den aktuella platsen. Det gick mig djupt till sinnes och under min fortsatta politiska ”karriär” var jag noga med att där det var möjligt försöka sätta mig in i minsta detalj rörande ärenden på ”mitt” bord. Ofta kan just detaljer vara avgörande. Men tyvärr har jag upplevt att nämndledamöter glatt deltar i beslut utan att ens en gång ha öppnat kuvertet med handlingarna…
Så är det naturligtvis inte beträffande Barkarbyfältet. Men skulle någon till äventyrs ha missat att besöka flygklubben, ges nu under våren två bra tillfällen.
Det första kommer 1-3 juni då EAA Sverige arrangerar ett s k FlyIn. Detta FlyIn är numera en institution dit hembyggarna, flygintresserade i allmänhet och piloter från hela landet och våra grannländer i Europa söker sig för att träffas, njuta av varandras skapelser och få inspiration till egna byggen och modifieringar.
Nästa tillfälle är 9-10 juni.då de s k Skaladagarna går av stapeln. Det är fråga om modellhobbydagar på Barkarby med olika former av modellflygtävlingar samt ett stort utbud av hobbyhandlare.
torsdag 10 maj 2007
Barkarby Air Park?
När inrikesflyget startade för 50 år sedan, utgjorde flygvapnets flottiljflygfält stommen i inrikesnätet. Linjeflygs första linje, Stockholm- Kalmar gick för övrigt till F12, Kungl Kalmar flygflottilj. Även efter det att flottiljdöden dragit fram, är de forna flottiljflygfälten viktiga för inrikesflyget.
Men vad har hänt med de flottiljflygfält som inte ingår i inrikesnätet eller inte fortfarande utnyttjas av försvaret? Typ Barkarby?
Längst i söder ligger Ljungbyhed, F5. I dagarna kommer Klippans kommun att sälja fältet till PEAB för att anlägga en sk Air Park. Minns ni vår flygande vän i Simrishamn? Miljöchefen? Och hans idéer om att intill Eslövs flygfält bygga hus med hangar istället för garage? Det är en Air Park. PEAB har fått blodad tand efter lyckad försäljning uppe Siljansnäs:
Läs mer: http://www.siljanairpark.se/
Hur skulle det vara med en Air Park och golfbana på Barkarby?
På gamla F9 – Säve – huserar nu Göteborg City Airport. Det är ett bolag som till 20 % ägs av Göteborgs kommun, 40 % av Luftfartsverket och 40 % av Volvo. Ett vackert exempel på gott samarbete mellan stat, kommun och näringsliv. Från början var avsikten att ta över allmänflyget från Landvetter – också en vacker tanke – men med åren har verksamheten utökats och omfattar nu även lågprisflyg som t ex Ryan Air.
I Uppsala – F16, Ärna – arbetar Uppsala Air AB på att få igång en kommersiell utveckling av det gamla flottiljflygfältet. Man siktar på att få c:a 3% av den totala verksamheten på Arlanda och med inriktning på europeiska lågprisoperatörer. Bolaget har idag ett samarbete med Försvarsmakten och Fortifikationsverket. Kommersiell start är beräknad till 2008. Bakom bolaget står gräddan av Uppsalas framgångsrika affärsmän. Vad säger månne Handelskammaren i Uppsala?
Uppe i Söderhamn – F15 - drivs flygplatsen som en kommunal flygplats, Helsinge Airport. Flygplatsen har för närvarande påbörjat en utvecklingsfas tillsammans med företagsparken Flygstaden Söderhamn AB vars affärsidé med First Class Industrial Park är egentligen lika självklar som enkel. Nämligen en modern företagspark integrerad med en flygplats.
Man anser uppenbarligen att före detta militära flygfält ofta innehåller rätt grundförutsättningar och att man kan dra nytta av gjorda investeringar samt anpassa dem till morgondagens företagsidéer.
Det är således bara i två kommuner – Botkyrka med F18 och Järfälla med F8 - som man inte tar vara på flygfältens egenart och ser förädlingsmöjligheterna. På Tullingefältet förefaller det dessutom inte att byggas några bostäder pga allvarliga föroreningar. Flyget kastades ut i onödan.
Men vad har hänt med de flottiljflygfält som inte ingår i inrikesnätet eller inte fortfarande utnyttjas av försvaret? Typ Barkarby?
Längst i söder ligger Ljungbyhed, F5. I dagarna kommer Klippans kommun att sälja fältet till PEAB för att anlägga en sk Air Park. Minns ni vår flygande vän i Simrishamn? Miljöchefen? Och hans idéer om att intill Eslövs flygfält bygga hus med hangar istället för garage? Det är en Air Park. PEAB har fått blodad tand efter lyckad försäljning uppe Siljansnäs:
Läs mer: http://www.siljanairpark.se/Hur skulle det vara med en Air Park och golfbana på Barkarby?
På gamla F9 – Säve – huserar nu Göteborg City Airport. Det är ett bolag som till 20 % ägs av Göteborgs kommun, 40 % av Luftfartsverket och 40 % av Volvo. Ett vackert exempel på gott samarbete mellan stat, kommun och näringsliv. Från början var avsikten att ta över allmänflyget från Landvetter – också en vacker tanke – men med åren har verksamheten utökats och omfattar nu även lågprisflyg som t ex Ryan Air.
I Uppsala – F16, Ärna – arbetar Uppsala Air AB på att få igång en kommersiell utveckling av det gamla flottiljflygfältet. Man siktar på att få c:a 3% av den totala verksamheten på Arlanda och med inriktning på europeiska lågprisoperatörer. Bolaget har idag ett samarbete med Försvarsmakten och Fortifikationsverket. Kommersiell start är beräknad till 2008. Bakom bolaget står gräddan av Uppsalas framgångsrika affärsmän. Vad säger månne Handelskammaren i Uppsala?
Uppe i Söderhamn – F15 - drivs flygplatsen som en kommunal flygplats, Helsinge Airport. Flygplatsen har för närvarande påbörjat en utvecklingsfas tillsammans med företagsparken Flygstaden Söderhamn AB vars affärsidé med First Class Industrial Park är egentligen lika självklar som enkel. Nämligen en modern företagspark integrerad med en flygplats.
Man anser uppenbarligen att före detta militära flygfält ofta innehåller rätt grundförutsättningar och att man kan dra nytta av gjorda investeringar samt anpassa dem till morgondagens företagsidéer.
Det är således bara i två kommuner – Botkyrka med F18 och Järfälla med F8 - som man inte tar vara på flygfältens egenart och ser förädlingsmöjligheterna. På Tullingefältet förefaller det dessutom inte att byggas några bostäder pga allvarliga föroreningar. Flyget kastades ut i onödan.
torsdag 3 maj 2007
Vem vill bo på flygfält?
Häromdan träffade jag min gamle vän Per Unckel, numera landshövding i Stockholms län. Vi pratade naturligtvis om Barkarbyfältet, Järfällas byggplaner, gamla utredningar om allmänflyget mm mm. Per lyssnade vänligt på mina argument för att behålla flygverksamheten på Barkarby, men kunde självklart inte göra några utfästelser.
Under hela samtalet kändes det som om något var fel. Nu efteråt har jag kommit på vad det var.
Vi talade bara om vad som skulle hända med flyget, vart det skulle ta vägen osv. Men vad är det för naturlag som säger att det alltid är flyget som skall flytta på sig? Ta Tullinge t ex. Varför inte vända på steken och fråga sig var man ska bygga i stället?
Är verkligen flygfält ett drömområde för nya bostäder? Vilka naturupplevelser bjuder de på? Kan det vara en Järfällabos dröm att få flytta in på ett område som är förorenat av flygbränsle och stenkolstjära? Just det – stenkolstjära som användes som bindemedel i asfalten.
Då man avlägsnar stenkolstjära frigörs organiska och oorganiska föreningar i luften. De mest problematiska av dessa är polycykliska aromatiska kolväteföreningar (PAH), som föranleder risk för cancersjukdom. Stenkolstjära avlägsnas i enlighet med de krav som ställs på asbestarbete. Material och rivningsavfall som innehåller skadliga ämnen måste samlas upp på byggplatsen. De ska märkas och förvaras skilt från övrigt avfall och transporteras till fortsatt behandling enligt halterna av skadliga ämnen.
Enligt uppgift är det bl a förekomst av stenkolstjära som stoppat bostadsbyggandet på Tullinge. Saneringen bedöms som alltför kostsam – det talas om hundratals miljoner - för att det ska löna sig att bygga.
Man bör alltså vända på frågan och utreda om det inte finns andra områden att bygga på i Järfälla. Områden som skänker naturupplevelse och rekreation. Områden som ligger i nära anslutning till centralorten, utan barriärer i form av motorvägar och med goda kommunikationer. Helt klart finns sådana områden.
Man kan inte värja sig från intrycket att det gått prestige i ärendet. Och där prestigen sticker upp sitt fula tryne fattas inga bra beslut.
Under hela samtalet kändes det som om något var fel. Nu efteråt har jag kommit på vad det var.
Vi talade bara om vad som skulle hända med flyget, vart det skulle ta vägen osv. Men vad är det för naturlag som säger att det alltid är flyget som skall flytta på sig? Ta Tullinge t ex. Varför inte vända på steken och fråga sig var man ska bygga i stället?
Är verkligen flygfält ett drömområde för nya bostäder? Vilka naturupplevelser bjuder de på? Kan det vara en Järfällabos dröm att få flytta in på ett område som är förorenat av flygbränsle och stenkolstjära? Just det – stenkolstjära som användes som bindemedel i asfalten.
Då man avlägsnar stenkolstjära frigörs organiska och oorganiska föreningar i luften. De mest problematiska av dessa är polycykliska aromatiska kolväteföreningar (PAH), som föranleder risk för cancersjukdom. Stenkolstjära avlägsnas i enlighet med de krav som ställs på asbestarbete. Material och rivningsavfall som innehåller skadliga ämnen måste samlas upp på byggplatsen. De ska märkas och förvaras skilt från övrigt avfall och transporteras till fortsatt behandling enligt halterna av skadliga ämnen.
Enligt uppgift är det bl a förekomst av stenkolstjära som stoppat bostadsbyggandet på Tullinge. Saneringen bedöms som alltför kostsam – det talas om hundratals miljoner - för att det ska löna sig att bygga.
Man bör alltså vända på frågan och utreda om det inte finns andra områden att bygga på i Järfälla. Områden som skänker naturupplevelse och rekreation. Områden som ligger i nära anslutning till centralorten, utan barriärer i form av motorvägar och med goda kommunikationer. Helt klart finns sådana områden.
Man kan inte värja sig från intrycket att det gått prestige i ärendet. Och där prestigen sticker upp sitt fula tryne fattas inga bra beslut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
