Diplomat- och generalsdottern Elsa Brändström fick äreepitet Sibiriens ängel för sitt enastående arbete bland de tyska krigsfångarna i Ryssland under första världskriget. Hon fick gator uppkallade efter sig i både Sverige och Tyskland. Hennes namn nämndes världen över jämsides med Florence Nightingale’s.
Den nyligen bortgångne flygöversten Sven Lampell lämnade flygvapnet efter över trettio års tjänst för att i ett drygt kvartssekel ägna sig åt ett uppoffrande humanitärt arbete i Röda korset i framförallt Afrika och Asien. Ett arbete som väl kan jämföras med och i vissa avseenden till och med överträffa de båda världsberömda sjuksköterskornas.
Sven Lampell skulle själv varken förstå eller tycka om en sådan jämförelse. Han ansåg att det han utfört endast var det som en ansvarskännande medmänniska skulle uträtta. I sin bok Mitt i stormen (Sellin, 1996) beskriver han sig själv som en egennyttig individ som förvandlades till medmänniska. Förvandlingen kan preciseras till 1968 då Sven Lampell hade organiserat Röda korsets hjälpflygningar till det omringade och svältande Biafra mitt under det brinnande inbördeskriget i Nigeria. Han kom helt oförberedd in i en by med hundratals svältande och döende barn och det han såg där skulle följa honom i hela hans liv.
I Mitt i stormen berättar Sven Lampell om en handfull av sina över sjuttio uppdrag. Skildringen kan läsas som en spännande äventyrsbok och mellan raderna kan man ana att Sven Lampell visade prov på ett stort personligt mod och flera gånger satte sitt liv på spel för att kunna hjälpa. Boken avslutas med ett kapitel i vilket Sven Lampell drar intressanta och ibland kontroversiella slutsatser av sina erfarenheter från arbete i katastrofområden. Veterligen har några av dessa slutsatser aldrig tagits upp till allvarligare diskussion. Förmodligen beroende på att författaren aldrig blev så känd i vårt land att hans uppfattning ansågs vara värd uppmärksamhet.
Sven Lampells olika uppdrag förde honom till områden som på ett eller annat sätt drabbats av katastrof. Det kan därför vara lätt att göra det enkelt för sig och slå undan Sven Lampells slutsatser med att de inte gäller för normala förhållanden. Men fråga är om man inte just i det extrema kan finna orsakssammanhangen.
Det är främst två huvudlinjer Sven Lampell finner som gemensam nämnare i katastroferna.
Den ena är politik, eller snarare avarter av politik, som Sven Lampell inte har mycket till övers för:
”I alla samhällen där jag haft tillfälle att göra iakttagelser - demokratier, skendemokratier eller diktaturer - har det bildats en privilegierad politisk överklass, ett frälsestånd, av yrkespolitiker som aldrig under sitt liv haft kontakt med vardagslivets villkor men tagit varje tillfälle deras maktposition erbjudit, att berika sig själva på "undersåtarnas" bekostnad. Istället för att ledas av empati och omtanke har politiken grundats på maktbegär och vinningslystnad präglad av korruption och maktmissbruk i alla dess former förskansad bakom en ogenomtränglig anonym byråkrati.”
Dessa korrumperade och maktlystna politiker ligger också bakom och uppmuntrar ett sammanbrott av den allmänna moralen som i sin tur utgör en grogrund till krig. Enligt Sven Lampells bestämda uppfattning orsakar krig oändligt mycket mer förödelse och lidande än någon naturkatastrof. Han påpekar också att årskostnaden för militär organisation, utrustning och utbildning uppgår till det astronomiska beloppet av 2 000 miljarder kronor per år. För bistånd och utvecklingshjälp är det sammanlagda beloppet 200 miljarder kronor, alltså en tiondel. Utan krig skulle vi kunna skapa en ny och bättre värld.
Sven Lampell har också kommit till den fasta övertygelsen att befolkningsökningen är orsak till två andra ödesdigra problem som drabbat oss, nämligen miljöforstöringen och den utbredda fattigdomen:
”Till att börja med utgör befolkningsökningen i sig själv ett problem. När jag var barn var jordens befolkning 1,5 miljarder individer. Under den tid som gått sedan dess, d. v.s. ungefär 70 år, har den ökat till i det närmaste 6 miljarder. När dagens ungdomar uppnår den övre medelåldern får de, om ökningen går i samma takt, räkna med en folktäthet på 11 till 12 miljarder människor. Då blir det trångt på jorden. Men även om det alltjämt skulle finnas plats för ytterligare miljarder människor, så är den stora frågan om naturens resurser räcker till för att skapa drägliga levnadsvillkor för alla.
Det som gör saken än allvarligare är att drygt 90 procent av ökningen sker i utvecklingsländerna. På de 23 år som gått sedan jag lämnade Bangladesh har befolkningen vuxit från 75 till 123 miljoner, d.v.s. med 48 miljoner eller 2 miljoner om året, allt på en yta som är ungefär en tredjedel av Sveriges. På motsvarande tid har vårt lands befolkning ökat med omkring 800 000, d. v.s. från 8 till 8,8 miljoner, vartill invandring bidragit i stor utsträckning. Vi märker alltså inte vad som sker utanför vår skyddade verkstad.”
Miljöförstöringen kan grovt sägas vara av två slag. I-ländernas förstöring som i huvudsak beror på teknologi och slöseri samt u-ländernas som har sin orsak i att människorna för att överhuvudtaget överleva förstör naturen med sina ingrepp. I-ländernas miljöförstöring har varit föremål för internationella möten, konferenser, seminarier, symposier samt utredningar som slukat tonvis med papper men som sällan lett till något bärande resultat. Samtidigt har u-ländernas miljöproblem blivit föga uppmärksammade. Bland u-ländernas problem är utan tvekan avskogningen det allra största och på sikt det för hela vår värld allvarligaste. Avskogningen påverkar inte bara vårt klimat, djurlivet och den biologiska mångfalden, den förorsakar också en erodering som innebär jordförlust med stora problem för jordbruk och boskapsskötsel.
Utan att måla en viss potentat på väggen kan i-ländernas smör- och köttberg, som dessutom bränns, eller t.ex. det minst sagt egendomliga faktum att bönder betalas för att inte odla, orsaka stora konflikter mellan överbefolkningens stora grupper med utbredd fattigdom och i-ländernas relativt välmående människor. Krig eller folkvandring?
Sven Lampell har ofta blivit tillfrågad om han inte drabbats av s.k. kulturchocker under sitt arbete i främmande länder: - Jo, många gånger, varje gång jag kommer hem.
Man kan lätt förstå hans frustration att komma hem från Rwanda-Burundi, Sydvietnam i upplösning eller Bangladesh och mötas av rubriker i krigsformat som handlar om pigdebatten eller platt mage
Den nyligen bortgångne flygöversten Sven Lampell lämnade flygvapnet efter över trettio års tjänst för att i ett drygt kvartssekel ägna sig åt ett uppoffrande humanitärt arbete i Röda korset i framförallt Afrika och Asien. Ett arbete som väl kan jämföras med och i vissa avseenden till och med överträffa de båda världsberömda sjuksköterskornas.
Sven Lampell skulle själv varken förstå eller tycka om en sådan jämförelse. Han ansåg att det han utfört endast var det som en ansvarskännande medmänniska skulle uträtta. I sin bok Mitt i stormen (Sellin, 1996) beskriver han sig själv som en egennyttig individ som förvandlades till medmänniska. Förvandlingen kan preciseras till 1968 då Sven Lampell hade organiserat Röda korsets hjälpflygningar till det omringade och svältande Biafra mitt under det brinnande inbördeskriget i Nigeria. Han kom helt oförberedd in i en by med hundratals svältande och döende barn och det han såg där skulle följa honom i hela hans liv.
I Mitt i stormen berättar Sven Lampell om en handfull av sina över sjuttio uppdrag. Skildringen kan läsas som en spännande äventyrsbok och mellan raderna kan man ana att Sven Lampell visade prov på ett stort personligt mod och flera gånger satte sitt liv på spel för att kunna hjälpa. Boken avslutas med ett kapitel i vilket Sven Lampell drar intressanta och ibland kontroversiella slutsatser av sina erfarenheter från arbete i katastrofområden. Veterligen har några av dessa slutsatser aldrig tagits upp till allvarligare diskussion. Förmodligen beroende på att författaren aldrig blev så känd i vårt land att hans uppfattning ansågs vara värd uppmärksamhet.
Sven Lampells olika uppdrag förde honom till områden som på ett eller annat sätt drabbats av katastrof. Det kan därför vara lätt att göra det enkelt för sig och slå undan Sven Lampells slutsatser med att de inte gäller för normala förhållanden. Men fråga är om man inte just i det extrema kan finna orsakssammanhangen.
Det är främst två huvudlinjer Sven Lampell finner som gemensam nämnare i katastroferna.
Den ena är politik, eller snarare avarter av politik, som Sven Lampell inte har mycket till övers för:
”I alla samhällen där jag haft tillfälle att göra iakttagelser - demokratier, skendemokratier eller diktaturer - har det bildats en privilegierad politisk överklass, ett frälsestånd, av yrkespolitiker som aldrig under sitt liv haft kontakt med vardagslivets villkor men tagit varje tillfälle deras maktposition erbjudit, att berika sig själva på "undersåtarnas" bekostnad. Istället för att ledas av empati och omtanke har politiken grundats på maktbegär och vinningslystnad präglad av korruption och maktmissbruk i alla dess former förskansad bakom en ogenomtränglig anonym byråkrati.”
Dessa korrumperade och maktlystna politiker ligger också bakom och uppmuntrar ett sammanbrott av den allmänna moralen som i sin tur utgör en grogrund till krig. Enligt Sven Lampells bestämda uppfattning orsakar krig oändligt mycket mer förödelse och lidande än någon naturkatastrof. Han påpekar också att årskostnaden för militär organisation, utrustning och utbildning uppgår till det astronomiska beloppet av 2 000 miljarder kronor per år. För bistånd och utvecklingshjälp är det sammanlagda beloppet 200 miljarder kronor, alltså en tiondel. Utan krig skulle vi kunna skapa en ny och bättre värld.
Sven Lampell har också kommit till den fasta övertygelsen att befolkningsökningen är orsak till två andra ödesdigra problem som drabbat oss, nämligen miljöforstöringen och den utbredda fattigdomen:
”Till att börja med utgör befolkningsökningen i sig själv ett problem. När jag var barn var jordens befolkning 1,5 miljarder individer. Under den tid som gått sedan dess, d. v.s. ungefär 70 år, har den ökat till i det närmaste 6 miljarder. När dagens ungdomar uppnår den övre medelåldern får de, om ökningen går i samma takt, räkna med en folktäthet på 11 till 12 miljarder människor. Då blir det trångt på jorden. Men även om det alltjämt skulle finnas plats för ytterligare miljarder människor, så är den stora frågan om naturens resurser räcker till för att skapa drägliga levnadsvillkor för alla.
Det som gör saken än allvarligare är att drygt 90 procent av ökningen sker i utvecklingsländerna. På de 23 år som gått sedan jag lämnade Bangladesh har befolkningen vuxit från 75 till 123 miljoner, d.v.s. med 48 miljoner eller 2 miljoner om året, allt på en yta som är ungefär en tredjedel av Sveriges. På motsvarande tid har vårt lands befolkning ökat med omkring 800 000, d. v.s. från 8 till 8,8 miljoner, vartill invandring bidragit i stor utsträckning. Vi märker alltså inte vad som sker utanför vår skyddade verkstad.”
Miljöförstöringen kan grovt sägas vara av två slag. I-ländernas förstöring som i huvudsak beror på teknologi och slöseri samt u-ländernas som har sin orsak i att människorna för att överhuvudtaget överleva förstör naturen med sina ingrepp. I-ländernas miljöförstöring har varit föremål för internationella möten, konferenser, seminarier, symposier samt utredningar som slukat tonvis med papper men som sällan lett till något bärande resultat. Samtidigt har u-ländernas miljöproblem blivit föga uppmärksammade. Bland u-ländernas problem är utan tvekan avskogningen det allra största och på sikt det för hela vår värld allvarligaste. Avskogningen påverkar inte bara vårt klimat, djurlivet och den biologiska mångfalden, den förorsakar också en erodering som innebär jordförlust med stora problem för jordbruk och boskapsskötsel.
Utan att måla en viss potentat på väggen kan i-ländernas smör- och köttberg, som dessutom bränns, eller t.ex. det minst sagt egendomliga faktum att bönder betalas för att inte odla, orsaka stora konflikter mellan överbefolkningens stora grupper med utbredd fattigdom och i-ländernas relativt välmående människor. Krig eller folkvandring?
Sven Lampell har ofta blivit tillfrågad om han inte drabbats av s.k. kulturchocker under sitt arbete i främmande länder: - Jo, många gånger, varje gång jag kommer hem.
Man kan lätt förstå hans frustration att komma hem från Rwanda-Burundi, Sydvietnam i upplösning eller Bangladesh och mötas av rubriker i krigsformat som handlar om pigdebatten eller platt mage
